Skrif og viðtöl

 

UM FUGLALÍF Á FRAMNESVEGI – KOLBRÚN BERGÞÓRSDÓTTIR RÆÐIR VIÐ ÓHS

Fuglalíf á Framnesvegi, skáldsaga Ólafs Hauks Símonarsonar hefur verið endurútgefin í kilju. Bókin kom fyrst út árið 2009 og fékk einkar góðar móttökur gagnrýnenda og lesenda. Hún er framhald bókarinnar Fluga á vegg sem er uppvaxtarsaga ungs drengs í vesturbænum. Í Fuglalífi á Framnesvegi er sögunni haldið áfram og aðalpersónan er komin á unglingsár.

 „Mér þykir vænt um þessar tvær bækur þar sem ég er að leggja útaf ýmsu sem ég man eftir úr barnæsku og uppvexti,“ segir Ólafur Haukur. „Það er nostalgískur blær yfir frásögninni og mér finnst gaman að halda til haga smámunum sem segja sitthvað um þann tíma þegar ég var að vaxa úr grasi. Þessi bók spannar unglingsárin frá tólf til sextán ára. Við krakkarnir vorum ekki harðsoðnir neysluseggir eins og unglingar í dag, þannig að það var dálítið öðruvísi að alast upp þá, þótt ekki sé langt um liðið. Í vesturbænum þar sem ég ólst upp voru til dæmis sjómannskonur sem voru heimavinnandi og áttu talsvert mikið sameiginlegt. Þetta var önnur veröld en í dag og mér finnst gaman að rifja upp þessa tíma og færa í búning.“

 Hversu mikið í þessum bókum er ævisaga þín?

 „Ég er ekkert mjög trúaður á að menn geti yfirleitt skrifað ævisögu sína, það sem þeir skrifa verður alltaf úrval viðburða úr lífinu. Svo má segja að hver maður býr til þá ævisögu sem hann þolir að lifa með. Ekki munum við eða viljum muna allt sem fyrir okkur hefur komið, það væri nokkuð óbærilegt. Ég er ekkert sérstaklega spenntur fyrir því að segja að þetta sé ævisaga mín. Þarna var ég miklu fremur að lýsa andrúmslofti og fólkinu í kringum mig og draga upp myndir af veröld sem var.“

 Hefurðu hugsað þér að skrifa framhald?

 „Í haust kemur væntanlega ein bók til viðbótar sem fjallar um tímabilið frá sextán ára aldri fram til tuttugu og fimm ára. Ég var bandóður bréfritari á þessum árum, skrifaði alveg ótrúlegt magn sendirbréfa þar á meðal til eins félaga míns sem er sérstakur hirðumaður og hélt talsverðu bréfasafni til haga. Það má segja að grunnurinn að bókinni séu bréf mín frá þessu tímabili.“

Tökur standa nú yfir á Fólkinu í blokkinni, sjónvarpsþáttum byggðum á bók Ólafs Hauks og verða þeir sýndir á RÚV. Ólafur Haukur er spurður hvort hann komið að gerð þáttanna. „Ég tók þátt í handritagerðinni en svo sleppti ég tökunum. Til allrar hamingju er ég ekki líka kvikmyndagerðarmaður!“ segir hann. „Ef þessir þættir heppnast vel þá er þetta gaman. Ég hef mikla trú á því fólki sem að þessu stendur og sá aðeins til krakkanna sem fara þarna með stór hlutverk og þeir eru algjörir snillingar.“

 

 MINNINGARORÐ UM BRÍETI HÉÐINSDÓTTUR

Bríet Héðinsdóttir var fædd í Reykjavík 14. október árið 1935, dóttir hjónanna Héðins Valdimarssonar og Guðrúnar Pálsdóttur. Héðinn var sonur Valdimars Ásmundssonar ritstjóra og Bríetar Bjarnhéðinsdóttur ritstjóra og brautryðjanda í kvenréttindabaráttu hér á landi. Héðinn var lengi alþingismaður Reykvíkinga fyrir Alþýðuflokkinn og síðan Sameiningarflokk alþýðu – Sósíalistaflokkinn, formaður verkamannafélagsins Dagsbrúnar hálfan annan áratug og forstjóri Olíuverslunar Íslands. Guðrún, móðir Bríetar, er dóttir hjónanna Páls Bergssonar útgerðarmanns og kaupmanns í Hrísey og Svanhildar Jörundsdóttur konu hans og starfaði lengst af sem tónlistarkennari.

Hálfsystir Bíetar er Katrín Héðinsdóttir húsfreyja í Reykjavík.

Brét Héðinsdóttir var tvígift. Hún eignaðist þrjár dætur og sex barnabörn. Fyrri maður hennar var Sigurður Örn Steingrímsson, nú prófessor við Háskóla Íslands. Þeirra dætur eru: Laufey fiðluleikari og Guðrún Theodóra sellóleikari. Laufey er gift Þorsteini skáldi frá Hamri og á með honum dótturina Guðrúnu. Börn Guðrúnar Thódóru eru Esther T. Casey, Símon Héðinn Kuran, Anna Kolfinna Kuran og Jakob Kuran.

Seinni eiginmaður Bríetar er Þorsteinn Þorsteinsson kennari og þýðandi og þeirra dóttir er Steinunn Ólína leikkona. Steinunn á unga dóttur sem ber nafn ömmu sinnar og langömmu og heitir Bríet Ólína Kristinsdóttir.

Héðinn, faðir Bríetar, féll frá á besta aldri, 56 ára gamall. Um föður sinn skrifar Bríet: “Hann reyndist börnum sínum svo fádæma ástríkur og skemmtilegur faðir að hver kvenréttindakona gæti verið stolt af. Sælustu bernskuminningar mínar eru frá þeim stundum er ég kúrði bak við pabba uppi í rúmi og hann las mér allan þorra Íslendingasagnanna frá orði til orðs. Og hann las Nilla Hólmgeirsson og Cantervilledrauginn og stundum sagði hann mér langar dellusögur og hló að því hvernig ég gat velst um. Aukinheldur lék hann við mig ýmsa skringilega leiki sem ég þreyttist aldrei á. Í sumarleyfum sínum hafði hann mig í eftirdragi daglangt, kenndi mér að veiða silung og rabbaði við mig um alla heima og geima. Nú var maðurinn vinnuþjarkur ævilangt og ég hef oft undrast hvernig hann gat gefið sér tíma til alls þessa.”

 Guðrún Pálsóttir, móðir Bríetar, er komin af bjargálna fólki í Hrísey sem hafði ráð á því að senda börn sín til mennta. Það er að segja synina. Unglingaskólinn í Hrísey skyldi nægja dætrunum sem undirbúningur fyrir kvennastörf. En Guðrún Pálsdóttir gerði uppreisn 17 ára gömul, heimtaði að fá að ganga í Kennaraskólann. Þegar hún mætti andstöðu tók hún til sinna ráða, stauk suður og settist í Kennaraskólann. Guðrún kenndi síðan söng, fyrst við Miðbæjarskólann í Reykjavík, en lengst af við Melaskóla. Guðrún tók virkan þátt í tónlistarlífi bæjarins, söng með kórum, m.a. Þingvallakórnum 1930. Og Guðrún varð tengdadóttir Bríetar Bjarnhéðinsdóttur, hinnar þjóðkunnu baráttukonu og bundust þær trausts- og túnaðarböndum. Það var Guðrún sem réð því að frumburður þeirra Héðins hlaut nafn Bríetar og vísaði á bug öllum uppástundum Héðins um önnur nöfn er honum þóttu fegurri.

 Bríet Héðinsdóttir átti því ekki langt að sækja þann kjark og þá lífsástríðu sem einkenndi persónuleika hennar og alla framgöngu. Hugmyndir hennar um frelsi, jafnrétti og bræðralag voru ekki bara til skrauts á tyllidögum, heldur runnar henni í merg og bein. Sannfæring um nauðsyn jafnréttis kynjanna, virðing fyrir menntun og þekkingu, og síðast en ekki síst ást á listum, var sá heimanmundur sem Bríet Héðinsdóttir hafði úr foreldrahúsum. Það var engin tilviljun að Bríet notaði til þess fjögur ár að rita stórmerkilega, Strá í hreiðrið, um ömmu sína, Bríeti Bjarnhéðinsdóttur. Sá sem kynnst hefur merkilegum manneskjum í uppvextinum nýtur forskots á aðra því viðkomandi hefur fengið í sig græddan lífrænan mælikvarða til að bregða á fólk og fyrirbæri. Manngildishugmyndir falla ekki af himnum ofan, þeim miðla foreldrar og uppalendur með því sem þeir iðka í orði og æði.

 Bríet Héðinsdóttir var lærdómsfús manneskja allt sitt líf, hún stundaði frá barnsaldri nám í píanóleik, varð stúdent frá Menntaskólanum í Reykjavík 1954, en hleypti þá heimdraganum og lagði stund á þýskar og enskar bókmenntir við háskólann í Vínarborg árin 1955-60. Í Vínarborg nam hún einnig leiklist, en snéri þá heim og útskrifaðist úr Leiklistarskóla Þjóðleikhússins 1962. Þar með hafði konan unga endanlega gengið á vald kynsystur sinnar, Thalíu. Einhvernveginn þykir okkur nú sjálfgefið að þessi gáfaða, glæsilega kona hafi gerst merkur listamaður, en Bríet, líkt og margir aðrir, fékk að reyna það að þjónusta við hina margslungnu, kröfuhörðu og stundum miskunnarlausu gyðju er barátta hvern dag, hverja stund, hvert augnablik, og sigur fæst aðeins með svita og tárum og á tíðum ærnum sársauka.

 Óþarfi er að setja á langloku um öll þau ágætu verk sem Bríet Héðinsdóttur vann sem leikari og leikstjóri á íslensku leiksviði, í útvarpi, í leiklistarkennslu og á ritvelli. Þjóðleikhúsið varð hennar aðalvinnustaður, en einnig nutu aðrar leiklistarstofnanir landsins krafta hennar á margvíslegan hátt. Við eigum sjálfsagt öll í hugarfylgsnum okkar myndir af Bríeti þar sem hún opinberar með túlkun sinni ýmislegt um eðli mannsins, um sorgina, gleðina, mannlega veikleika og mannlega reisn. Það eru slíkar myndir grópaðar í hug áhorfenda sem eru bautasteinn leikarans, þó á ytra borðinu sé list leikhússins forgengilegust allra lista.

 Fyrstu persónulegu kynni mín við Bríeti urðu árið 1968 þegar ég óvart hlaut þann heiður að fá að flytja 70 bókakassa upp á áttundu hæð í háhýsi í Austurbrún með Þorsteini Þorsteinssyni, en þá voru þau Bríet að setja saman sitt heimili. Þegar við Þorsteinn voru sestir móðir og sveittir á kassahrúguna – því auðvitað komu bækurnar á undan húsgögnunum – þá opnuðust dyrnar og inn geystist Bríet Héðinsdóttir. Ég sé hana greinilega fyrir mér þar sem hún stóð á gólfinu yfir okkur burðarkörlunum; fínlegt andlit, en fast mótað með sterka drætti, hörundið dekkra en við eigum að venjast meðal bleikskinna; en það voru augun sem soguðu til sín athyglina, brún, hvöss, heit og greindarleg. Hún var auðvitað með leikhandrit í höndunum, hældi okkur fyrir dugnaðinn, en var svo rokin aftur. Við Þorsteinn sátum enn á bókakössunum og ég veit að við hugsuðum báðir: Hvílík kona! Hvílík manneskja!

 Þau Briet og Þorsteinn kynnust í Berlín. Bæði að skoða leikhúslífið. Segir Þorsteinn mér að þar hafi hann loks hitt þá manneskju sem hann gat átt við samræður tímum, dögum og vikum saman um það sem þeim báðum þótti kærast og mest áríðandi: bókmenntir, leiklist og þjóðfélagsmál.

 Bríet Héðinsdóttir fór aldrei dult með skoðanir sínar á mönnum og málefnum. Hún var pólitísk manneskja, róttækur jafnaðarmaður, hafði opinskáa andstyggð á því rökþroti mannlegrar skynsemi sem opinberast í öllu hernaðarbrölti. Það var ekki alltaf auðvelt hlutskipti að vera ósammála Bríeti, en hún hafði það umfram marga aðra sem flíka gjarnan skoðunum sínum að hugsa yfirleitt áður en hún talaði. Hún tíðkaði nefnilega það sem nú virðist því miður vera á undanhaldi að lesa bækur til þess að gera hugsun sína frjórri og skýrari. Í öll þau skipti, alla þá daga, sem leiðir okkar Brietar lágu saman hafði hún einmitt verið að lesa eitthvað athyglisvert. Eðli hennar þarfnaðist andlegrar næringar, hugmynda og skoðana. Bókmenntir og skáldskapur voru henni mikið ástríðumál. Skömmu fyrir jól 1978 hringdi Bríet í mig um miðja nótt. Ólafur, sagði hún, ég sé mér ekki fært að liggja á því til morguns að þér hefur tekist að skrifa skrambi góða bók. Þakka þér fyrir vinur, góða nótt og vertu blessaður. Þetta símaávarp um miðja nótt snart mig djúpt.

 Að kunna að hrífast og finna til er lykill að allri list. Þessir merkilegu eiginleikar eru jafnframt forsenda þess að við getum fundið til með öðru fólki, sýnt því skilning og samúð. Til allrar ólukku virðist hrifnæmi, samhyggð og jafnvel mannúð vera á undanhaldi í því sérgæskusamfélagi sem verið hefur að þróast á Íslandi. Bríet hafði áhyggjur af þessari þróun, þeim tilfinningakulda og hundingjahætti sem er að verða lenska í okkar litla samfélagi. Enginn veit það betur en leikarinn sem stendur á sviðinu að rök sem ekki snerta strengi tilfinninga okkar geiga – falla dauð; sambandsslit tilfinningalífs og rökhugsunar er greiða leiðin til afsiðunar einstaklinga og samfélags. Vitsmunir án tilfinninga eru jafn hættulegir og tilfinningar án vitsmuna. Hjá Bréti Héðinsdóttur fóru saman sterkar tilfinningar og góðir vitsmunir.

 Þannig vill til að Bríet lét eftir sig skriflegar hugleiðingar um leikhúsið og listina í stikkorðaformi, sem kannski segja betur en margt annað hvernig hún hugsaði, hvað henni þóknaðist og hverjar voru áherslur hennar í listrænum efnum. Hún skrifar: “Ég tel brýnt að íslenskt leikhús sé alþýðlegt í bestu merkingu þess orðs. Yfirborðslegar stælingar á erlendum tískufyrirbærum verða aldrei annað en hjáróma söngur og því ekki nema von að áhorfendur hundsi þær sem snobb og finnist þær vera sér óviðkomandi. Ég hef dálæti á sígildum verkum, erlendum sem innlendum, enda eru þau skiljanleg og alþýðleg – þess vegna lifa þau! Ég játa á mig veikleika fyrir aulafyndni af ýmsu tagi. Ég hef óbeit á skrumi og auglýsingamennsku nútímans. Ég er gagnrýnin á listræna tilraunastarfsemi, kröfuhörð um INNIHALD af einhverju tagi, skiljanlega skírskotun, og hrífst lítt af innantómri formtilgerð, enda þekki ég ekkert dæmi úr gjörvallri listasögunni þar sem frumleiki sprettur fram vegna þess að eftir honum sé sóst sem takmarki í sjálfu sér: frumleiki er alltaf afleiðing af sjálfstæðri, sterkri upplifun á veruleikanum, þeim veruleika sem margir hafa skynjað en fáum auðnast að tjá. Ég er fylgjandi jafnrétti í launamálum en vantrúuð á jafnaðarstefnu í listinni. Í stjórnun tel ég oft skárra að veifa röngu tré en engu. Og verst líkar mér hræðsla og hik við að taka ákvarðanir. Þeim sem fara fyrir öðrum ber að vera ráðríkir, taka ábyrgð á gerðum sínum og læra af mistökum. Sá fyrirliði sem vill gera svo öllum líki endar með því að vera öllum til óþurftar. Enda segir í Biblíunni “að sá er vill fremstur vera meðal yðar sé þræll yðar”.

 Bríet var í hópi þeirra sem urðu þrælar okkar hinna vegna hæfileika sinna. Hún var í þeim fámenna hópi listamanna sem með þekkingu sinni og þrotlausri vinnu skóp íslenskt atvinnuleikhús, gerðu það að burðarási í listmenningu þjóðarinnar. Bríet leit svo á að íslenskt þjóðfélag mundi koðna niður og jafnvel leysast sundur þann dag sem við hættum að stefna að því að vera jafningjar annarra þjóða í andlegum efnum. Hún trúði á mátt listarinnar til að þoka mannskepnunni til andlegs þroska. Og hún gerði þá kröfu að lífið hefði tilgang, væri til einhvers. Í bókinni Strá í hreiðrið gerir Bríet brot úr bréfi ömmu sinnar og nöfnu að niðurlagsorðum:

 “Mér finnst við vera eins og fuglarnir sem tína saman stráin og hárin hvaðanæva í hreiðrin sín, og fræin og kornin handa ungunum sínum. Við vitum varla hvaðan við fengum þetta allt. Það er allt saman óverðskulduð hamingja sem mig hafði aldrei dreymt um. Ég er þakklát við guð og lífið sem hefir gefið mér svo margt af því sem mig hefir langað til að eignast. Og þótt ég hafi ekki fegið allt sem ég hefði máske getað óskað eftir þá er ég jafn ánægð og þakklát fyrir það. Lífið sjálft finnst mér stór og mikil guðsgjöf með öllum sínum auði og margvíslegu möguleikum.

Ég vona að ég verði aldrei svo gömul og sálargrá að ég geti ekki viðurkennt og fundið að sjálft lífið er dýrasta gjöfin sem maðurinn fær í vöggugjöf þótt það af ýmsum ástæðum verði ekki öllum hamingjuríkt. En í því felast þó möguleikarnir til fullkomnunar.”

 Við vinir og samverkamenn Bríetar Héðinsdóttur skulum heiðra minningu hennar með því að ganga til starfa okkar með það í huga að lífið býður þrátt fyrir allt uppá dásamlegan möguleika – kannski ekki til að öðlast fullkomnun – heldur til þess að fá að keppa að fullkomnun.

 Eiginmanni Bríetar, móður, börnum, barnabörnum og öðrum ástvinum votta ég dýpstu samúð mína.

 Blessuð sé minning Bríetar Héðinsdóttur.

 

ÓLAFUR HAUKUR SÍMONARSON:

 DRAMATIKER PÅ EN Ö

 Under sin vandring genom de mörka dalarna i Islands historia har gällt den omöjliga målsattnigen hos nationens skickligaste folk, att försöka hinna i tempo med de europeiska kulturella direktiv som rådde på var och en tidpunkt. Denna kulturella motsträvan präglade islänningarnas självstandighetskamp: Trots ett materiellt armod och nederlag under hela kolonialtiden ägde nationen, i sagorna och poesin, de andliga värden vilka gjorde det möjligt för den att fordra sin självbestämmanderätt. Dessa fakta kristalliseras i de ord som ofta uttalas på Island; att den dag när vårt språk går under eller fördärvas till den grad att de levande förbindelserna med den klassiska litteraturen bryts, då kan denna blygsamma grupp här på ön packa sina väskor och resa tillbaka till fastlandet. Denna synpunkt grundar sig i övrigt på den viktigaste delen i öfolkets tankegång, att de är fint att leva och arbeta på ön, i säkerhet, lugn och fred och en fin förbindelse med naturen, men att det ändå är bra och dessutom livsviktigt att göra en tur då och då över till fastlandet, i bullret, folkmängden, föroreningen och teatern i London, New York, Berlin och Stockholm.

 DEN POPULÄRA TEATERN

 Under ett bra spelår besöker cirka 250 tusen personer teater på Island, och som alla andra siffror i det här landet låter den siffran som en lögn. Jämförelsevis innebär detta att 200 miljoner av USA,s befolkning går på teatern varje år, eller 8 miljoner svenskar. Med andra ord: scenkonsten har fått en väldig slagkraft hos det isländska folket och i sig, är detta anmärkningsvärt i ljuset av att en professionell teater tillkommer först genom Nationalteaterns öppnande år 1950.

 Och naturligtvis har teaterfolkets ledstjarna från början varit, att visa isländska skådespel som handlar om det isländska folkets liv. Hur har detta då lyckats? Uppåt och nedåt. Faktum är naturligtvis, att bra pjäser är så sällsynta att det ligger nära ett mirakel, på Island såsom på andra håll. Överallt i världen håller man på med att iscensätta värdelösa skådespel som ska ha som uppgift att kasta ljus på människolivets redan föreskrivna villkor. Nio av varje tio skådespel är tråkiga och dumma. Och varför är det så?

 Författande av skådespel är nämligen ett krävande yrke. Det är endast en av tusen som har talangen att få ihop en användbar roman att bli ett användbart skådespel. För att kunna skriva ett användbart skådespel, inte minst ett bra skådespel, måste författarna ha en tämigen lång träning och en avsevärd utblildning i arbetsmetoder och teaterns traditioner. Dessutom behövs några dramatiska gen, d.v.s. en förståelse för ett tragiskt fortskridande. På den punkten, även i övrigt, tillgodoräknas människan självklart en lysande begåvning, men en snilles begåvning är ganska sällsynt, eventuellt lyckligtvis, eftersom det är knappasst mödan värd att diskutera den som ett vardagligt faktum i teaterdriftens ekonomiska sammanhang. Eftersom teatern är ett producerande företag som producerar konstnärliga begivenheter och har omsättning i miljarder räknat. Internt finns det mängder av fastanställda tjänsteman, teknisk personal, scenografer, skådespelae, regissörer samt olika chefer som uptar många avdelningar. Men vi råkar mycket sällan på en författaravdelning, trots att det hela handlar om att berätta sagor på scenen. Och att de i grund och botten är de mest viktiga tjänstemännen, dramatikerna som har kunskapen, spiritualiteten och ihärdigheten att skriva ned de sagor som teatern vill förmedla oss.

 VAD SKRIVER DE ISLÄNDSKA DRAMATIKERNA OM?

 Isländska dramatiker är inte någon enfärgad hjord, inte vidare än dramatiker i andra länder. Men det är anmärkningsvärt att de flesta har studerat i främmande länder under en längre eller kortare tid. I ett isländskt ordspråk säger: Barnet som hemma sitter ej visdom får. De isländska interlektuellas utbildning i utlandet är en del av det som tillför det isländska samhället sin näring och berikar det, och är förresten en absolut förutsättning för den nödvändiga förnyelsen av folkets spirituella liv; de unga måste komma hem ifran. Isländska dramatiker, skådespelare, regissörer och teknisk personal söker sin utbildning och erfaring till Europa och USA och bringer hem nya aspekt samt kunskaper om aktuella begivenheter i storstäderna. Detta har satt sina spor på isländska dramatikers författande, efterom samtidigt som dramatikerna brottas med den klassiska upgiften att definera människors liv i en viss omgivning och en bestämd tidpunkt, är de påverkade av teaterns direkta rådande ideologi och söker efter att använda de metoder som är moderna just då, oavsett den kallas surrealism, absurdism, psykologism, realism, nyrealism eller magisk realism. På så sätt kan man finna i det isländska pjäsförfattarskapet inflytande av de direktiv som har varit överväldigande under åtminstone halva seklet. Men finns det då ingenting som pråglar det isländska författarskapet? Skulle pjäserna vara skrivna av en mångordig amerikan, en moralsk norrman, en medveten svensk, en deprimerad finne eller en lättsint dansk? Om vi håller oss vid den fördomsfulla kritiken, skulle man även kunna framhålla att i varje islänsk pjäs vore författaren på ett vis, antingen medveten eller ej om att försöka få fram, varför i hela världen människorna lever det torftiga livet på denna förfärliga ö, långt uppe i norra ishavet. Det isländska samhället har fran början grundat sig på familjelivet och inom släktsamhället var det också storfamiljerna som knöt ihop folk genom ekonomiskaa intressen samt känslomässigt, tillika alla de möjligheter till påfrästningar och konflikter som sådana relationer bjuder på. Strider inom familjerna är fortfarande en påträngande uppgift för isländska dramatiker, oavsett att familjen har glidit isär här, som på andra håll.

 Vid sista sekelskiftet fanns ingen stad på Island, knappast heller en köping eller by, men nu kan man med någorlunda rättvisa framhålla att samhället har ändrats till stadssamhälle med små produkttionkärnor ute på olika spridda orter. Denna bosättningsrevolution, den stora migrationen till sydvästra hörnet på landet, har förstås blivit en uppgift för våra dramatiker. Men självklart har de isländska dramatikerna också behandlat fackliga konflikter, arbetlöshet, den amerikanska arméns närvaro, kärnkraftshotet, kvinnornas frihetskamp, bruket av narkotika samt andra motiv som stundande tidpunkt bjuder på. Och man får inte glömma kritiken på fåfangan, konsumtionsvansinnet och miljöförstörningen. Skådespel som behandlar historiska ämnen har skrivits, och till slut men inte minst lika viktigt, teaterpjäser som knappast har anknytning till sociala eller politiska svängningar, utan är rent ut sagt frågan om vår själ, vår egen tillvaro, obunden ort eller tidpunkt.

 ISLÄNDSKA SKÅDESPEL SOM EXPORTMEDEL

 Det är alltid svårt att överföra teaterpjäser mellan de olika kulturella världsdelarna, mellan länder och språk. Eftersom den nation som står bakom teaterförfattaren är mer fåtalig, desto svårare är att komma utanför kustgransen med sina verk. I allmenhet verkar teatervärlden oerhört stängd för utländska författares verk, utom det fåtal som teaterns kommersiella system tar upp på sina armar, och då är det oftast engelskspråkiga författares verk. De nordiska länderna verkar tyvärr ha ett begränsat intrese för varandras teaterförfattarskap. Och självklart är det svårast för dom inom det nordiska broderskapeet som skriver för 250 tusen människor och som talar ett språk som är ofattbart för de flesta och i ett samhälle som på olika sätt är mycket särpräglat. Det här är helt enkelt ett faktum som en isländsk författare måste se i ögonen och ta det lugnt medan den egna nationen har intresse för hans verk. Men det är självklart ganska frästande att komma i talkontakt med andra länders folk, tala utanför “familjen” så att säga. Men det kostar pengar att översätta teaterpjäser, och översättningarna har författarna över huvudtaget behövt själva bekosta. Man har dock under den sista tiden erhållit små bidrag för ändamålet. När översättningen, som ofta är gjord på engelska eller tyska är klar, följer nästa tröskel. Vem ska sälja hans produkt till tänkbara köpare? På Island finns självfallet ingen grund för ett representantsystem, så att här måste var och en hjälpa sig på egen hand. Inte heller någon officiell institution tar hand om att presentera eller sälja våra litterära produkter i utlandet.

 Trots detta har några dramatiker på egen hand fått sina verk översätta, skaffat sig en representant eller även traskat själva mellan olika utländska teaterstiftelser. Man kan argumentera om resultatet. En del isländska pjäser har spelats pa olika platser i Europa och USA, men ingen har dock “made it” hittills. Närmast har nog Gudmundur Steinsson kommit, men hans pjäser, “En Stilla Stund” och “ Lukas” har spelats på många håll i ost och väst. Nu kan man fråga:

 Hur viktigt är det för en dramatiker, om man undtar den ekonomiska delen, att se sina skådespel på scenen utomlands? Jämförelsen är nyttig. Det att se egna verk, romaner eller skådespel i ett nytt sammanhang, kan få författaren att se sig själv och sina verk i ett nytt perspektiv och kan underlätta för honom den svåra uppgiften att skilja mellan detaljerna, det säregna, och det allmanna, gemensamt humanitära, som hela tiden präglar de finaste verken. För detta skäl borde nordborna ta sig i håret på den punkten, öpna sina ögon och granska varandras hus. Det kan endast bli en fördel för alla.

 DRAMATIKERN OCH VARDAGEN

 Självfallet har folk svårt att förstå det faktum att ett alldeles förträffligt skådespel är ett mirakel. Det andra skulle alla kunna förstå, att den omfattande produktionsutrustning som teatern är, kräver en betydande grupp dramatiker på heltid. Det här har de som styr teaterfrågan på Island inte kunnat förstå, lika litet som deras kollegor i andra länder. Dramatikern, som trots allt är den parten som förser maskinen med bensin, är han hela tiden den sista som det anses nödvändigt att kalla om bord. Under de allra senaste åren har dock lite yngre och mer klyftigt teaterfolk kommit fram till, att det kunde vara klokt att ta med dramatikerna på båten. Men även om tiotals tusen människor ser urvalet av isländska skådespel på brädorna, medan högt räknat endast ett fåtal tusen människor läser populara romaner, har dramatikerna behövt underkasta sig att “litteraturinstitutionen” i landet, där inräknat litteraturens bidragssystem, har glott med ena ögat på romaner och poesi som den enda riktiga litteraturen i landet. Visserligen är den isländska professionella teatern ung, men denna åsyn på dramatikerna är inte någon särisländsk företeelse, den förekommer på alla håll.

 ATT UPPFOSTRA EN DRAMATIKER

 Islands Dramatikerförening har endast 50 medlemmar. Därav är det kanske 10 som kan anses beskaffa sig med på något vettigt sätt, att skriva för teatern. Såsom ovan har tjatats om saknas bra pjäser och en målmedveten uppfostran av dramatiker, eftersom jämfört med teaterns produkttionsförmåga och ambitioner vore det naturligt och nödvändigt att årligen skulle framkomma mellan 15 och 20 väl användbara pjäser. För att försöka lösa detta problem tog Islands Dramatikerförening initiativet, i samarbete med Reykjaviks Teater, att starta kurser för unga teaterförfattare och i fortsättning därav “Workshop” där aktörer och regissörer förenade sig med gruppen. Många lovande författare visade sig på synfältet, och under vintern har Reykjaviks Teater visat en rad enaktare av dessa unga människor. Målsättningen är att lära författarna inom teatern, inviga dem i arbetsmetoder och proffs-teaterns möjligheter, förkorta vägen som alla måste gå för att kunna få begrepp om scenen.

 Teaterkonst är en viktig post i det isländska samhällets kulturliv.

 På samma sätt som det är en förutsättning för bokförlagen att folk kan läsa är det en förutsättning att åksådarna är “läskunniga” på teaterkonst. Ett florerande amatörintresse inom teaterkonsten har till stor del bidragit till denna “läskunnighet” på Island. Knappast en vik eller fjord finns utan att folk där spelar teater. På landsbygden förekommer ganska få familjer som på något sätt inte har deltagit i teaterföreningens verksamhet. Otroligt många har stått på scenen och tolkat allting mellan Kasper, Jesper och Jonatan och luffarna “I väntan på Godot.

 Det är glädjande att teaterföreningarna på landsbygden har ambitioner att kalla till sig professionella författare och beställa originalverk och därigenom ofta satsar mer på det ekonomiska planet än något förnuft tillåter. Men då kommer man igen tillbaka. Frågan handlar kanske inte om vad som är förnuftigt på traditionellt vis, utan om vad det som för människan är livsviktigt. Att äta och dricka är oundvikligt om vi vill fortsätta leva, men eventuellt är det inte något liv om vi inte har sans för att nära våra själar.